När jag vad folk skriver i deras loggar på facebook förvånas jag ofta över hur lite de klagar och det gör mig faktiskt riktigt bekymrad. Bekymrad för hur lite dom tänker på resten av världen och bekymrad över hur egenkära människor egentligen kan vara.
"Jag lider av järnbrist - herregud vad jobbigt livet är ibland" , "Jävla telefon, den sämsta jag någonsin haft", "Åh, hur fan ska man hitta en bil för under femhundratusen?"
Detta är sådant jag fått läsa den senaste tiden och jag vet knappt om jag ska skratta eller gråta när jag läser det folk har som bekymmer. En annan bekant hade en son som led av cancer - det är bekymmer, och ett rent jävla helvete. Men järnbrist, telefoner, och hitta bilar för under femhundratusen, vad fan är det för fel på en del? Jag säger inte alla eftersom att jag inte vill dra alla över en kant. MEN, för det finns nästan alltid ett men - dom flesta är faktiskt sådanahär. Jag var sån med, förut. Tills jag kom närmare en punkt där man inte bara kunde se livets ljusa sida. Jag tror att alla kommer att ändra sig och sina tankar om vad som behövs gnälla på när de kommer till den punkten, för det gör alla någon gång. Även om det bara gäller en bekant....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar